Vägarna slingrar sig mjukt och böljande i Helene Billgrens nya landskapsbilder – enligt uppgift inspirerade av Sven X:et Erixsons naturmålningar. I den nya serien Nippon tar hon ut svängarna med ett expressivt formspråk som inte kommer helt oväntat för dem som följt henne länge. Men till skillnad mot tidigare landskapsskildringar är dessa nya oftast helt folktomma; människorna har lämnat scenen. Nåja, de dyker upp som fragment på ett antal teckningar och målningar som också ingår i presentationen. Men tendensen är tydlig: flickorna och senoritorna från de tidigare åren har åtminstone tillfälligtvis fått ge plats åt ett måleriskt borrande i naturens strömmar, stigar, skrevor och vrår.
        Men för dem som undrar så återkommer naturligtvis Helene Billgrens griffeltavelsträva linjeföring även här – hennes signum så att säga. Koloriten är dock av ett torrare och mer dämpat slag, förmodligen beroende av papperets tekniska karaktär och sugförmåga.

Installationsvy © Helene Billgren (klicka på bilden för hög upplösning)

Personligen kan jag längta efter den medvetna färgbehandlingen i Helene Billgrens målningar från tiden kring 2009 och några år framåt, där den ofta nedtonade dominansfärgen fick ge botten åt ett antal klingande spektralfärger. Den koloristiska tekniken kallas ju just dominans/accent (till skillnad mot tvåklang, treklang osv). Oftast är den från konstnärens sida helt omedvetet använd, men hos exempelvis Matisse var den av utstuderad mästarklass.

Helene Billgren excellerade tidigt i sina högst personliga och oftast mycket sträva linjeföring. Den återkommer även här i exempelvis Queen I och i ett mindre antal andra verk. Där är hon mästare i egen klass. Men när det gäller svepande landskapsmåleri är konkurrensen mycket stor. Och utan de särpräglade "flickorna" så kan man här sakna det lite skruvade och aparta. Alltså det som liksom lyfter landskapet till någonting bortom en ren naturbeskrivning. Lyckligtvis återkommer just detta "skruvade" i exempelvis Tankar om dåtid och några andra verk. Inför dessa målningar väljer jag att stanna kvar för att njuta lite extra.

Stockholm 2026-02-03 © Leif Mattsson