Migration © Jacqueline Forzelius (klicka på bilden för hög upplösning)

I Jacqueline Forzelius miniatyrer i Galleriet speglas en stundom bister och kall verklighet, med realistiska rum där utsatthet och ensamhet pressar väggarna inåt. Vi möter högerextremistens arbetsrum, en nedlagd arbetsförmedling, och en tillplattad kartong under en nerklottrad pergola som vittnar om att någon nyss sovit där. Trots det lilla formatet är människornas närvaro kvar i rummen, tungt och ängsligt dröjande. Känslan av utanförskap som väcks genom dessa små rum återfinns även i Forzelius videoverk där konstnärskapets villkor påvisas och utsattheten gentemot en ofta obarmhärtig konstmarknad. Som ytterligare en kritik av konstnärens försörjningsproblematik visar Forzelius ett antal målningar som hon har gjort för att finansiera sina miniatyrer. En eftergift för att vinna tillbaka lite kreativ rörlighet.

Utbrottsförsöken fortsätter i Medina Balešić videoverk i Glasrummet där individens inre rum ger avtryck i kroppen och pulseras ut genom rörelse i kallt vitt ljus. Det är en kamp mot de krafter som pressar sig på och hotar att nagla fast oss. Lösningen blir att inte stanna till utan i stället låta ljudvågorna sätta alla kroppens celler i rörelse.

Ur Crysis © Medina Balešić (klicka på bilden för hög upplösning)

Från videorummets blåvita ljus följer vi pulsen ner i Pannrummet där Camilla Engmans objekt står i rituell anspänning. Organiska former hänger uppfläkta som ett höstoffer i en hög metallställning och som betraktare krymper man snabbt i det dunkla rummet. Käpphästar med platta och stillsamma ansikten står hafsigt utmed ena väggen som efter en hastigt avbruten lek, nu i väntan på nästa färd. Den rituella och nästan ockulta känslan växer genom tre ovala och glaslösa speglar på väggen – kanske en uppmaning om att i stället blicka inåt och stadigt ställa oss på transformationens avsats. Skuggorna rör sig och tystnaden hänger som fukt i luften.
 
Slutligen jordas våra fötter rent bokstavligt genom Marilen Rauchs verk i Bergrummet. På den råa marken ligger ljust och glittrande fältspat i olika stadier av förändring. Stora block har pulvriserats och omarbetats till porslinskärl som i sin tur fyllts med fältspat. Hämtat ur bergets kropp och förädlat av mänsklig hand till hårt men skört porslin, väcker materialet tankar kring osynliga processer och jordens egen minnesbank. Maskinen i rummet med sin röda stoppknapp ljudar om platsens potentiella aktivitet, men står nu i stilla väntan. Högen av fältspat gnistrar till och förvandlas för ett ögonblick till en skatt, vaktad av en slumrande gråvit best.

Något måste slås sönder för att kunna byggas på nytt, omskapas och omförhandlas. Genom de fyra utställningarna verkar alkemistens hand och materian transformeras och låter tanken följa med i rörelsen. Här påvisas samtidens bristande kontakt med och värdesättande av den inre världen och dess behov. Det kallt rationella får slutligen ge vika för det ogripbara berget.

Göteborg 2026-09-05 © Karin Holmer