Linjen är central i Matti Kallioinens konst. Var börjar den? När tar den slut? Här finns linjen närvarande i måleriets myller av former, men även för att mer storskaligt gestalta blodomlopp och moln. Blodomloppen tolkar jag som omsorg om artens strömmar av livskänsla. Kallioinen uttrycker vördnad för livets energi och värme. Jag såg andra utställningsbesökare söka sig till de värmande slingorna i väggskulpturen  Empati.
       Två stilar framträder i målningarna – dels en syntetisk, dels en fragmentarisk eller upplöst, även om berättelserna inte skiljer sig innehållsmässigt åt. Bland de mer syntetiska kontrasterar två oerhört fint fångade gestalter att "Det var vi som gjorde det". Men det finns också en beskyddare som håller fram ett parasoll.

Utställningsvy © Matti Kallioinen (klicka på bilden för hög upplösning)

I den fragmentariska riktningen (som i Oberon) framträder gestalter efter hand för betraktaren. Målningarna kan liknas vid pussel där de sista bitarna är på väg att läggas på plats. Betraktaren engageras i känslan av att delta i bildens fullbordan. Pusslet blir lagt. Pusselkänslan bygger på de skarpt skurna formerna som bemålats var för sig med airbrush.
      Motiven i målningarna skiftar mellan scenerier, vardagliga skeenden, händelserika situationer och bilder som stannat kvar i någons minne. Men just ingenting av konflikter.

I utställningen finns också en handfull teckningar uppbyggda av slingrande linjer. Ibland blir det riktigt trångt som i de mer fragmentariska målningarna. Känslan av en avslappnad Art Deco snuddar vid míg.
      Från taket hänger tunna skulpturer i skiftande färger. Stelnade moln hämtade ur minnet? En invasion? Skärvor, torkade fruktskal? För min del räcker det att de finns.
       Utställningen vetter mot livets lugnare sidor. Konflikter verkar saknas. Orsaken kan vara att många – inklusive konstnären – anser att det finns tillräckligt med konflikter i världen, att de kanske skymmer sikten. Men konsten kan ha betydelse för att klarlägga konflikter – inte bara i den stora skalan, utan också i det enskilda konstnärskapets utveckling.

Sala 2026-09-21 © Niels Hebert