En svärta har lagt sig över föremålen på Galleri Thomassen, ibland är den tunn och blank och ibland blir den till ett tjockt lager, matt och tung. Ett trumset står i samlad trupp mitt på golvet och här ligger svärtan som en bränd beläggning över minsta yta. Man kan nästan höra det numera dämpade ljudet från pukorna, bastrumman och de stumma cymbalerna. En klocka tickar i stället ljudligt från en högrest siluett bakom oss. En gestalt med portfölj och urverk till ansikte står som en väldig skugga mitt i rummet. Visarna verkar dock röra sig oregelbundet och tiden blir omöjlig att utläsa. Liksom den tunga svärtan saktar ner intrycket blir tiden här ställd på paus i dessa rum.

Verken är likgiltiga inför tiden och solens rörelse, och följer i stället sin egen rytm. Stolen med ett mekaniskt dragspel börjar spela och överröstar alla andra ljud med sin långsamma ut- och inandning.
      En stor mun med blottade tänder breder ut sig över en av väggarna, mitt i en oklar grimas någonstans strax innan rösten väller över läpparna. Även här finns ett spår av sotighet i färgen och den figursågade skivan blir nästan tredimensionell. Frågan är om ljudet som aldrig kommer är ett skratt eller ett vrål, eller ett hårfint mellanting.

Migration © Kent Karlsson (klicka på bilden för hög upplösning)

I ett hörn sitter en grupp hundar och väntar lydigt. Svärtan täcker dem läderlikt och det finns något uppgivet i deras uttryck, som om de väntat alltför länge, bortom tid och rum. Kanske har de rent av glömt bort vad det är de väntar på. Dragspelet har tystnat och nu hörs några kraxande kråkfåglar någonstans i utställningen. Följer man ljudet kommer man in till det inre rummet, fyllt från golv till tak av ett slags kuriosakabinett. Här finns sammansatta djurkroppar, svarta fåglar med glödlampor på huvudet, en humanoid-liknande skapelse med spegel till ansikte och ett brännbollsträ i sina tunna ståltrådsarmar.
     Skuggor spelar över väggarna från en mängd utskurna varelser i plåt, och nu spelas ljudet av levande skog upp från en trebent megafon i rummet. Rummet tätnar till ett slags skandinavisk regnskog där en svart uggla stillsamt begrundar en högklackad sko, och ovanför surrar en knallorange Donald Trump intryckt i en leksakshelikopter.

På en kavalett hänger en apa upp och ner och håller en mindre apa i händerna. Deras leriga kroppar är ofärdiga och här och var ser man deras stålskelett invirad i maskeringstejp. Deras tunna ståltrådsfingrar greppar varandra, känsligt och levande. 
       Det är som om man till slut har släppts in i Kent Karlssons spegelkyrka där i Vännäs, att man får kliva in i det säregna kyrkorummet. Det visar sig vara ett rum som öppnar upp sig till fler, ett myller av rum där allting är möjligt och sannolikt. Kråkorna kraxar och stilla lägger sig kolstoftet.

Göteborg 2026-04-10 © Karin Holmer