Årets upplaga av Konstfacks vårutställning fördelar sig precis som i fjol på två platser. Masterstudenterna i konst visas separat i lokaler i anslutning till Färgfabriken. Alla övriga fack samt konstkandidater samsas i Konstfacks lokaler vid Telefonplan.
       Jag uppfattar en alltmer insiktsfull medvetenhet överlag om att det finns en verklighet utanför skolan som också måste prioriteras. Det är ett gott tecken. Oavsett fack finns möjligheten att utveckla ett konstnärskap såväl som en rad yrkesroller med en smula bättre grund att leva av. Kombinationen är inte heller så dum.

© Amalia Wänman (Konst, master) (klicka på bilden för hög upplösning)

Konstfack på såväl kandidat- som masternivå har under senare år stimulerat intresset för måleri och visuella uttryck. I år är det påfallande många målare som prövar sina vingar.
      Olle Witt visar en liggande utopi över ett fruset färghav under uppvärmning invaderat av en närmast utomjordisk besökare. Hans konstruktion pendlar mellan det abstrakta och lockar ändå till att läsa in figuration. Även Anton Ströbäck arbetar med en ambivalens mellan yta och tecken. Ett halvt telefonnummer skapar figuren mot en plåtglänsande grund. Hedvig Ingvarsson porträtt av hus kan ses från ett inomhusperspektiv och som en kuliss på drift.

Bland masterstudenterna överväger också intresset för att skapa tydlig visuell form, både skulpturalt och som måleri.
     Amalia Vänman har skapat en hög för det oönskade, som i mötet med stenväggarna i Smedjan uppstår som något självklart väsentligt. Elin Svanelinds brottande  och voluminösa figurer utför en samspelt rit tillsammans. Hennes måleri är tidstypiskt för en digitalt inspirerad generation, där bildvärldar blixtrar förbi som serierutor i ett allomfattande kulturellt flöde.
     Detta drag syntes även tydligt på årets Venedigbiennal och lär växa i betydelse. Baksidan är att måleriets materialmässiga och taktila kvaliteter sätts på undantag.
       Arvid Staafs flotte med fyrfota besökare är ett assemblage i storformat som likaväl kunde ha ingått i Biennalens myller i molltoner.

© Arvid Staaf (konst, master) (klicka på bilden för hög upplösning)

Ett fack som gör tydligt avtryck konstnärligt i år är Smycke och Corpus. På kandidatnivån finns exempelvis Siri Junell som med sina öppningsbara skåp väcker tankar till klockspel och fint urmakeri för en ny tid. Extra pluspoäng ger jag för hennes teknik, med gedigna fotpedaler som styr funktionen.
       På masternivå byter facket namn till Craft som även samlar textil samt Keramik och Glas. Det är ett smart drag som torde bidra till att hantverket oavsett uttryck kan skapa grunden för konstnärlig verksamhet.
       Vera B. Zornat utforskar känsligt tingen och bygger upp dem på nytt, skeden blir såväl ett rustikt smycke som en historia att veckla ut.

© Alice Levin (Textil, kandidat) (klicka på bilden för hög upplösning)

Konstfacks styrka konstnärligt inom textil kvarstår vilket bland annat exemplifieras av Carli Halvars verk (Textil, master). Projektet beskrivs som om Sisyfos tagit över rollen som mänsklig skrivare för att skapa en sexig värld i tårar. Som än väldig jättetår och sorgspegel i relief hänger Stefanie Gripenbergs verk, kandidat inom keramik och glas.

Vårutställningen är som vanligt sevärd, men också stark i den bemärkelsen att studenterna tydligt räcker ut en hand till publiken och inte endast kommunicerar introvert inom gruppen. Det behövs inga långa redogörelser i skrift för vad som händer, vilket även kommunikationen i tryck och digitalt tagit fast på. Det är värt en särskild eloge.

Stockholm, 2026-05-15 © Susanna Slöör