Jag gillar att gå på loppisar. I första hand gräver jag efter obskyra vinyler men jag kollar också efter personlig och originell konst. Det är ju så att bra konst – skapad av amatörer eller professionella – kan hittas utanför gallerierna och konstinstitutionerna. Det finns många exempel på konstnärskap som, av olika anledningar, aldrig kommer ut i ljuset. Eller som upptäcks när konstnären redan gått bort.

Jag säger inte att Marta Nadolle tillhör denna grupp av konstnärer, verkligen inte, men målningarna som den polska konstnären nu visar på Galleri Hedenius får mina tankar att gå såväl till höjdpunkter på loppisar som idag marginaliserade riktningar som naivism, outsider-konst och sjuttiotalistiskt proggig vardagsrealism. Kanske för att bilderna är rätt trubbiga och kladdiga? Detta sagt i en positiv mening, måste tilläggas. Konstnären i fråga är högskoleutbildad och vill väl, förutsätter jag, att det ska se ut precis som det gör. Men att, som galleriet gör i en presentation, referera till 1600- och 1700-talets italienska veduta-måleri, som sakligt och realistiskt avbildade stadsvyer, känns rätt långsökt.
      Det framgår inte riktigt på reproduktionerna av Nadolles målningar men hon använder sig ibland av en rätt speciell teknik med limmat papper på duk eller pannå, vilket gör att verken blir till ett slags reliefer. Det förstärker det egenartade uttrycket på ett bra sätt.

I wish we listened to similar music, 2025 © Marta Nadolle (klicka på bilden för hög upplösning)

Precis som utställningstiteln antyder odlar Nadolle ett självironiskt, humoristiskt drag. Jag läser mig till att det till stor del handlar om henne själv och vardagslivet som ung kvinna i Warszawa, vilket för övrigt inte verkar skilja sig från livet här i Sverige. Vi möter henne i stadsmiljöer och i hemmet. Hon önskar att hon och pojkvännen kunde ha samma musiksmak och undrar om Zoloft – tablett som behandlar ångest och depression – går att ta under graviditet. Några bilder visar henne i skolmiljö: en tudelad liten olja visar dels en skolgård ur fågelperspektiv, dels en rörande scen med en skamsen elev som kissat på sig, onekligen ett ovanligt motiv.

Perspektiven är ofta halsbrytande konstiga, på ett lika typiskt som uppfriskande naivistiskt sätt. Det är mästerligt gestaltat på en större målning inifrån en gigantisk bastu med, får man anta, konstnären själv sittande i förgrunden men där en av kvinnorna längre ner och längre in är helt orealistiskt liten. Det är en bild som – liksom hela den personliga utställningen, de färglagda teckningarna ej att förglömma – fångar mig på ett både konstnärligt och känslomässigt plan. Det händer alltför sällan.

Stockholm 2026-01-28 © Dan Backman