Lisa Vipola
ATT BLI AMASON

– Hon har 14 olika personligheter som målar på 14 individuella sätt, och flera av dem är omedvetna om att de delar kropp med andra konstnärer. De här konstnärerna har tillsammans haft över sextio utställningar, i Storbritannien och internationellt.
     Innan videon med Kim Noble startar i webbläsaren, så förklarar jag för studenterna att hon saknar formell konstutbildning. På rökig cockney-dialekt berättar Kim om hur hon började måla i konstterapin för sin dissociativa identitetsstörning.
     De fällbara stolarnas stålrörsben skrapas mot de hundra år gamla furutiljorna i den tidigare folkskolan, och konversationer hinner starta innan jag får igång nästa videoverk. Filmen Paria av Jona Elfdahl handlar om Adryan Linden, 27 år gammal med Duchéns muskeldystrofi. Hans muskler förtvinar progressivt och inom några år kommer han dö av kvävning eller av att hjärtat slutar slå. Adryan har gått i exil i sin lägenhet i Rågsved och har inte lämnat den under de senaste sex åren. Han befinner sig i ett genetiskt krig.
”Vi funktionshindrade är det okända. Vi funktionshindrade är mörkret. Vi är det djupa, det farliga. Det äckliga. Det groteska”, konstaterar Adryan.

Under den nittio år långa dokumentärfilmens historia har vi sett den sjuka avbildas otaliga gånger: den föreläsande familjefadern Mikael i Ylva Hemstads Armlös, benlös, makalös, eller som i dokumentärfilmen Snickeriet, där vi skrattar åt psykiatriska funktionsvariationer. Eller när vi snyftar åt den hiv-drabbade homosexuella pianisten i Steven Soderbergs biografiska drama. Inför de 45 studenterna som påbörjat sitt första år på konstskola presenterar jag mitt konstnärskap med en trailer av den 64 minuter långa dokumentärfilm jag regisserat och klippt tillsammans med min kollega Fabian Wigren.
    – Jag och Fabian vill i Resan till Mirakelmannen ta tillbaka makten och bestämmer oss för att göra en film där vi är både framför och bakom kameran. Det är våran blick, inte den friskas blick på den sjuka.
    På Göteborgs filmfestivals hemsida skriver filmregissören Maja Kekonius:
”Med lika mycket hopp som tvivel åker Fabian och Lisa på en resa som kommer att vända upp och ner på deras världsbild. I den lilla byn Abadiânia i Brasilien bor John of God, känd som en av världens främsta helare. De båda vännerna Lisa och Fabian har en sak gemensamt, de har båda en obotlig kronisk sjukdom. Fabian har reumatism sen han var barn och Lisa fick diagnosen MS i 20 årsåldern. Lisa är trött på att bara acceptera sin sjukdom och drömmer om en förändring. När hon kommer i kontakt med en kvinna som
anordnar resor till Mirakelmannen ser hon det som en möjlighet att bli botad. Fabian är inte lika övertygad, men låter sig övertalas. Men är Mirakelmannen den frälsare alla pratar om, och behöver de tro för att bli helade?”

Resan till Mirakelmannen eller Journey to the Miracle Man visas på Superfest International Disability Film Festival i San Francisco två veckor efter videokursen ägt rum, Fabian och jag har producerat en version av filmen som är tillgänglig för synsvaga genom att själva dubba alla våra repliker till engelska. Vi är inbjudna att delta i ett publikt samtal modererad av antropologiprofessorn och filmskaparen Karen Nakamura på UC Berkeley, Paul K. Longmore Institute on Disability. I San Francisco finns alltså ett Disabilityinstitut och ett långt pågående samtal om cripteori.
     Filmen projiceras på en biografduk centrerad på rummets kortsida. Till höger på en hälften så stor duk projiceras undertexterna i storformat, och till höger om den tecknar en teckenspråkstolk. Till vänster om mittenduken är högtalare placerade och personer med hörselsvaghet är hänvisade att sitta i den änden av rummet. Några av biografstolarna är reserverade för personer med fetma, och passagen mellan biografstolarna är tillräckligt bred för att permobiler ska kunna manövreras oproblematiskt.
     Efter filmvisningen visar det sig att ett flertal i publiken är upprörda och ifrågasätter varför vi vill bli botade från våra sjukdomar. Varför vill vi att våra kroppar ska se ut eller fungera enligt normen?
     När den hade premiär på Göteborgs Filmfestival tidigare samma år med en majoritet av normalvarierad publik fanns det ett ifrågasättande av att vända sig till en religiös person utanför den skolmedicinska sjukvården, när vi har allvarliga kroniska sjukdomar som MS och reumatism. Att vilja bli botad från sin sjukdom är lika självklart som NCS − det naturliga färgsystemet. Du vill inte vara sjuk. Att vara sjuk är fel.

Tre trappor upp i den neapelgula skolbyggnaden, där husets föreläsningar tar plats, har vi samlats för en introduktion inför mina studenters första kurs i rörlig bild. Jag ska försöka förmedla grunderna i videoredigeringsprogrammet Premiere Pro och visa samtida intressanta exempel på videoverk med ett visst spann i tiden och med en variation där konstnärer skildrar sjukdom. Men framförallt vill jag visa dem att trots deras ADHD, bipolära sjukdomar, endometrios eller vanlig oro att inte räcka till, så kan de komma in på konsthögskola, göra en långfilm, skriva en bok och ta examen från en konsthögskola och bli anställda på en konstskola som förbereder elever för att komma in på konsthögskola.
     För att bli anställd som lärare på Gerlesborgsskolan så krävs ingen pedagogisk utbildning, utan du anställs för den konst du gör. Dina verk. Jag har precis tagit min examen från konsthögskolan och fått mitt kvitto på att jag genomgått mina fem år för att bli konstnär. Det har inte tagit fem år för mig. Det har tagit många fler år eftersom jag är sjukpensionär och läst utbildningen på halvfart. Att jag anställs innebär då alltså att mina konstverk godkänns, jag anställs inte som lärare. Jag anställs som konstnär. Det är här och nu jag blir konstnär.

Det är i början av april, och mitt terminsvikariat har förlängts till ett läsår och jag har gett ytterligare kurser i skulpturala material, konstens omvärld och konstnärlig gestaltning, där det fundamentala momentet projektbeskrivning ingick. Fastän det inte var planerat från början, så skickade nästan alla studenter till sist in en ansökan till kandidatprogrammet i fri konst.
     Jag har varit sjukskriven i två veckor för att återhämta mig efter en partiell mastektomi i höger bröst. Jag har en vecka kvar av min sjukskrivning, och kommer in till skolan i Hjorthagen för ett utvärderingssamtal med studierektorn. I det opakt blyvita rummet bakom aulan i de nyinköpta monastralblå recliner-fåtöljerna där tisdagarnas krokimodeller brukar byta om avhandlar vi kursplaner, kursbeskrivningar och skolans framtidsvisioner medan jag funderar på när under samtalet jag ska meddela att jag har fått en cancerdiagnos. Jag berättar först om varför jag har trivts så bra på den här arbetsplatsen, och hur gärna jag vill fortsätta undervisa.

Jag erbjuds ingen ny tjänst på Gerlesborgsskolan.

Nu har jag just släpat hem det träd som jag ska kapa efter min kroppslängd!
Bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm har tagit sitt namn efter Amasonerna, en stam av iranska kvinnokrigare. Enligt en myt så skar kvinnorna av sig sitt högra bröst, för att lättare kunna manövrera sin pilbåge. Så nu när jag fått mitt högra bröst bortskuret, så har jag bestämt mig för att tälja en pilbåge. Min kropp är gjord för bågskytte.

ACCESSEN, 2018, 127 sidor, mjukband. Publikation © Lisa Vipola (Klicka på bilden för hög upplösning) En autofiktiv roman, bestående av intervjuer med mina föräldrar, min bror, min ex-man, den nya matten till min fd hund, min fd funktionsvariationsansvariga på KKH, en student från KKH som hade hund på skolan, Byrån för Lika Rättigheter, Astma- och allergiförbundet, Marta Kuzmas ex-man. Samt mailutdrag från en funktionsvariationsansvarig, en bibliotekarie, en professor, en utredare på DO, två studenter, en pro rektor, en rektor och chefen för fastigheter, inköp, arbetsmiljö och säkerhet på KKH. I ACCESSEN möter vi den storvuxna siberian huskyn Gråben, som står mig närmare än min biologiska far. Den skäggiga och aggressiva vorstehn Leo, som en dag biter ut Gråbens ena öga. Den äventyrliga, irländska settern Grynet, som med sina långa röda lockar gör hela byns hanhundar tokiga av kärlek, men som också gör mig som svårt pälsdjursallergisk allvarligt sjuk. Handlingen tar plats i 1980- och 90-talets Jukkasjärvi, men också i ett samtida konsthögskolestyre på Skeppsholmen i Stockholm. Den nya rektorn kräver att få ha sin hund på skolan, trots vetskapen om att det gör både personal och studenter sjuka, och i DN jämförs hennes ledarskap med stasi-metoder. Vad är du värd som kroniskt sjuk med funktionsnedsättning i ett svaghetsföraktande samhälle? Ska lika rättigheter verkligen innefatta alla? Behöver de tio hundarna på Kungl. Konsthögskolan avlivas för att en funktionsnedsatt från Lappland ska få göra en klassresa?

Stockholm 2020-01-21 © Lisa Vipola